Överger Yle Svenskfinland?

Experimentet med en egen, etnisk public service-television för ”Svenskfinland” är över. Rundradions förvaltningsråd beslöt i tisdags slå ihop Yle fem och Teema på en och samma kanalplats. Orsakerna är många, men en av de mera viktiga tycks vara att ”använda Yles resurser så klokt som möjligt”.

Det är inte helt oväntat att de som sitter och bestämmer i Yle tycker att det är bra att slå ihop kanaler. Det är inte heller helt oväntat att detta leder till protester och varningar från olika håll.

Däremot är det inte riktigt klart vilken innebörd denna reform har. Var ligger alltså egentligen klokheten i detta beslut? Jag framför följande positiva tolkningsalternativ:

  • Svenska Yle har insett att det var ett utslag av gammaldags nationalism då bolaget i samband med digitaliseringen av sändarnätet inrättade en etnisk finlandssvensk tevekanal.
  • Yle har insett att traditionell teve är ett förlegat sätt att utöva bolagets public service-uppdrag.

Det finns givetvis också ett par negativa tolkningsalternativ:

  • Yle har insett att det enda sättet att vinna Sannfinländarnas gunst är att skära ned det svenska utbudet eller åtminstone dess status och kvalitet.
  • Yle har insett att bolaget under nuvarande regering och speciellt under nuvarande kommunikationsminister måste leka med i den kommersiella leken och satsa på tittarsiffror framom public service.

Vi börjar med de negativa tolkningarna. Med tanke på Sannfinländarnas allt mer desperata situation i ljuset av olika opinionsundersökningar kan vi anta att det är osannolikt att Yles vd Lauri Kivinen skulle välja att smöra med just det partiet.

Hjärnspöket ”marknad”

Kommunikationsminister Anne Berner är kanske ändå ett större hot mot public service än aldrig så många sannfinländare. Under hennes tid har det blivit regel att se det mesta i samhället som ”marknad”. Det finns alltså en risk att cheferna på Yle i misstag eller som ett försök att stryka ministern medhårs har börjat svänga sig med marknadssnack.

Det får vi inte våga tro. Samtliga chefer på Yle måste ju vara upplysta och intelligenta nog att hålla isär sitt uppdrag som public service och den kommersiella verksamhet som bedrivs av kommersiella mediehus.

Vilken är då skillnaden mellan public service och kommersiell service. Tumregeln är så enkel att vem som helst förstår den:

De kommunala biblioteken är public service. Vi betalar alla för att de finns och detta gör att vi har en täckande tillgång till nyare och äldre litteratur då vi önskar. Bokhandeln är kommersiell och där får vi bara det som säljer bäst såhär års. Och klassiker hittar vi numera alltmer sällan på Akademen.

För att litteraturen som kulturform skall kunna leva och frodas i ett litet land och på små språk behöver vi både kommunala bibliotek och den kommersiella bokhandeln. Med eller utan kafé.

Samma tänk gäller då vi skall förstå ansvarsfördelningen mellan Yle som public service och de kommersiella mediehusen.

Farväl till myten om ”Svenskfinland”

Så till de positiva alternativen. Vi får hoppas att de träffar mera rätt än de negativa. Det första alternativet är att vi nu äntligen får ta farväl av myten om ”Svenskfinland”.

Vi kan alltså tolka saken så att Yle i helhet och särskilt Svenska Yle har insett att det som först hette FST och numera kallar Yle fem var en miss. Då sändningsnätet blev digitalt i början av 2000-talet jublade många inom Yle och inom de svenskspråkiga politiska kretsarna. Äntligen skulle vi få en egen svensk Kustkanal (som projektet hette på 1970-talet).

Men varför en etnisk kanal? Det finns ju inget ”Svenskfinland” annat än i det språkbruk som förfäktades av en halvrasistisk falang inom Svenska folkpartiet på 1920-talet  – och sedermera på Svenska Yle nittio år senare.

På 1910- och 1920-talet förfäktade Sfp-dignitärer i stil med Georg von Wendt ett system med etniskt rena bantustans för svenska finländare. I samma veva grundade man Åbo Akademi, Borgå stift, Nylands brigad, svenska avdelningen vid skolstyrelsen och sist men inte minst Folkhälsan. Meningen var också att Folktinget skulle utgöra eget parlament för svenskarna i Finland.

Sedermera var von Wendt även med om att grunda Yle. Då började bantustan-politiken vara överstånden. Man grundade bara ett enda Yle. Inte ett Finlands rundradio och ett Svenskfinlands rundradio.

Alltså: I bästa fall har Yle nu insett att det är dags att överge myten om ”Svenskfinland”. Största delen av samhället utanför Yle gick in för tanken om ett folk med två språk senast den 30 november 1939.

Farväl till gammaldags teve

På ett mera övergripande plan kan man tolka sammanslagningen av Yle fem och Teema så att vårt public service-bolag har insett att gammaldags teve hör gårdagen till. Det lönar sig alltså att skära ned antalet traditionella kanaler så fort som möjligt men utan att uppröra alltför många tittare.

I själva verket var det ett återtåg till 1960-talet då FST-kanalen upprättades som så kallad allround-kanal år 2001. Upplägget var hämtat i det sändningsschema som var gällande vida i Norden då varje land hade en eller högst två nationella kanaler.

Upplägget i tablåteve var att tittaren bänkar sig för hela kvällen inför samma kanal och tittar igenom en väl avvägd blanding av nyheter, information, kultur och litet underhållning. Det var en tid innan fjärrkontrollen var uppfunnen för att inte tala om Netflix.

Men det är inte bara tablåteve-greppet som har varit gammaldags i årtionden. Det samma gäller sedan länge tanken om specifika ”kanaler” som tittaren förväntas vara ”lojal” emot.

Televisionen som distribution lämpar sig numera egentligen bäst för kommersiella aktörer som samtidigt säljer reklamtid. En specialiserad kanal, t.ex. sport, tecknade serier, kockning, ger väl fokuserade annonsörer lämpliga tittare vid bestämda tidpunkter.

Yle har alltså förhoppningsvis insett att public service egentligen hör hemma i en mobil, webbaserad miljö. Det är där ett rikt utbud av högklassig journalistik, kulturellt rik och djuplodande produktion, saklig information och utbud av klassiker kan äga rum i dagens medielandskap.

Standard

KSF Medias stora misstag och HSS Medias bondtur

WP_20160518_09_35_44_Pro

Varför tycks Harry Schaumans stiftelse klara av att driva svenska tidningar i Österbotten medan Konstsamfundet inte klarar av att driva sina tidningar i Nyland? Ändå bor det 40 procent fler svenskspråkiga i Nyland än i Österbotten. Nylänningarna borde alltså ha 40 procent mer pengar för att köpa tidningar.

Vad gör österbottningarna rätt och vad gör konstsamfundetsfären fel?

Jag tror KSF Medias misstag är omedvetet samtidigt som Schauman-sfärens framgångar bygger på tur mer än på verklig insikt.

I en stort uppslagen intervju i söndagens Hufvudstadsbladet (15 maj 2016) låter tidningen sin ägare i form av KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh ”erkänna sina misstag”. Intervjun med  Bergh intar en plats i tidningen där man enligt rådande formateringsregler för HBL brukar låta en bemärkt person tala ut helt utan kritisk granskning. Så också i söndags.

Det är klart att en journalist på KSF Media inte kan köra med kritik mot sin arbetsgivare. Och det är kanske lika klart att man inom redaktionen har svårt att se vilka ”misstag” som eventuellt begåtts inom den egna organisationen.

Från ett perspektiv utanför makten inom KSF Media är det däremot ganska lätt att se vad som gick snett. Hur gärna man eventuellt ville ge Bergh eller den sparkade VD:n Barbro  Teir skulden så vore det att överskatta de här personernas betydelse.

Den grundläggande orsaken till problemen är att man valt att spänna vagnen för hästen. KSF Media fungerar enligt ett antagande om att journalistik är en konsumtionsvara. Därför talar man om ”innehållsproduktion” och om att den är för dyr.

Traditionellt har tidningshusen i första hand stått för ett visst samhällsuppdrag. Oftast i form av att bevaka en viss grupps intresse, t.ex. arbetare (Arbetarbladet), handelsmän (Kauppalehti), svenska borgare (HBL), finska borgare (Uusi Suomi).

Det affärsmässiga bestod i att sälja ögonpar till annonsörer för att finansiera journalistiken. Journalistiken var alltså målet medan ekonomin var medlet.

Nu har allt fler mediehus vänt resonemanget. Man ser journalistiken som ett medel för ekonomisk vinst. Att KSF Media har velat spänna vagnen för hästen avspeglas i namnet, i formuleringen ”KSF Media”. Tidigare hette det Hufvudstadsbladet, Borgåbladet, etc. De gamla namnen pekade på pressen, alltså den journalistiska så kallade fjärde statsmakten.

Nu ser uppdragsgivaren på sitt mediehus uttryckligen som en industriell anläggning för produktion av medierat ”innehåll”.

Språkbruket avspeglar hur man tänker.

I år firar vi 250 år av tryckfrihet i det Sverige som sedermera också blev Finland. Tanken i tryckfriheten är en annan än i näringsfriheten. Tryckfriheten gällde möjligheten att bli en god medborgare och att delta i samhället som en god medborgare. Journalistiken bygger på samma principer, alltså en ambition att driva medborgarens intressen. År 1766 var det radikalt att gå från undersåte till medborgare. I dag är vi alla medborgare. Vi har rätt och skyldighet att engagera oss i vårt samhälle.
Problematiskt nog tenderar mediebolagen numera att försöka driva oss från medborgarskap till simpla kundrelationer. Det handlar allt mindre om att engagera sig i samhället och allt mer om att vi skall betala för stora och små njutningar.God journalistik är inte innehållsproduktion. God journalistik handlar om att utöva medborgarskap. Att vara en delaktig. Att bära ansvar. Att avkräva myndigheter och politiker ansvar.Det handlar också om att avkräva ekonomiska makthavare ett ansvar inför dem som inte har makt.

Både KSF Media och HSS Media påstår sig värna om journalistisk samhällsbevakning. KSF Media har ändå en starkare betoning på ”tjänster” och ”produktion” medan HSS Media betonar det publicistiska uppdraget och journalistisk integritet.

Har Harry Schaumans stiftelse alltså gjort något mer rätt än Konstsamfundet? Det finns tydliga skillnader i tänkesättet. Men kanske är det mest avgörande ändå skillnaderna i lokala omständigheter. Ur ett journalistiskt perspektiv skiljer sig svenska Österbotten på två avgörande punkter från det svenska Nyland.

Kanske man kan säga att KSF Medias misstag är att låta sig driva in i ett konsumentperspektiv. Och kanske HSS Media helt enkelt haft en del hederlig bondtur genom att hålla fast vid ett fungerande koncept där också medborgaren är viktig.

Skillnaderna i omständigheter beror på den svenska befolkningens relativa andel av invånarna i de två regionerna.  Även om de svenska österbottningarna är färre än de svenska nylänningarna är den relativa andelen av invånarna högre i Österbotten. Den viktigare skillnaden är de svenska väljarnas relativa politiska tyngd. Den andra skillnaden är de svenska konsumenternas relativa köpkraft.

I Österbotten är det möjligt att hävda ett ”svenskt” medborgarintresse i politiken så att det också kan synas i valresultatet. Inte minst i kommuner som styrs av Sfp blir den lokala journalistiska integriteten ett livsvillkor för en fungerande demokrati.

I huvudstadsregionen har de svenska väljarnas andel blivit så marginell att inga politiska beslut varken står eller faller med dessa medborgare. Hufvudstadsbladet och dess läsare kan i praktiken inte ställa någon till svars.

Kanske HBL ännu kunde stärka sitt journalistiska alibi en smula genom att ställa ekonomiska makthavare till svars. Vi väntar och ser.

I Österbotten utgör de svenskspråkiga konsumenterna en betydande andel av marknaden. I huvudstadsregionen blir de relativt sett bara en marginalgrupp.

I praktiken har HBL för länge sedan slutat tro på sig själv som annonsorgan. Paradoxalt nog har det så kallade innehållet kantrar allt mer över till konsumentupplysning och textreklam av typen ”bästa barerna i Köpenhamn” eller mysartiklar om inredningstrender.

Men mitt i KSF Medias imperium går en dramatisk skiljelinje. Det är i själva verket i östra respektive västra Nyland som den svenska lokaltidningen har både ett journalistiskt uppdrag och en relativ ekonomisk chans.

Jag frågar mig om den övergång från journalistiskt tänkande till tänkande i termer av ”innehållsproduktion” inte är det största misstaget KSF Media har gjort. God journalistik är handling tillsammans med de läsare man vänder sig till. Innehållsproduktion är att sälja några bilder och en snutt text till sina läsare.

De svenska strukturerna i Borgå, Sibbo, Lovisa och övriga östra Nyland är helt på riktigt politiskt intressanta frågor. Att skära ned på tidningen Östnyland är alltså att begrava KSF Medias starkaste journalistiska alibi.

 

Standard

Är Yle verkligen syndabock?

I går, måndag 7 december, publicerade Anssi Vanjokis arbetsgrupp sin rapport om mediemarknaden i Finland. Den högst väntade slutsatsen är att arbetsgruppen uppfattar rundradiobolaget Yle som orsaken till att det inte går så bra förde finländska medierna över lag.

Jag frågar mig varför regeringen behöver tillsätta en arbetsgrupp som rapporterar det regeringen redan bestämt är fallet. Kanske det känns mindre omoraliskt att låta ett gäng ”experter” utse Yle till syndabock?

Rapporten är tråkig läsning för vem som helst. Det lyser igenom att slutsatserna egentligen är utgångspunkter. Inga klara argument ges för de olika åtgärder som rapporten föreslår.

Stackars kommersiella medier

Rapporten heter i svensk översättning ”Vinn eller försvinn”. Den finska originaltiteln är något mer ironisk ”Pätevät pärjäävät”, alltså något i stil med ”de duktiga klarar sig alltid”.

Jag undrar om skribenterna själva inser ironin i titeln. Min läsning av rapporten är att de kommersiella mediehusen har misslyckats i sin verksamhet och därför nu måste subventioneras med statliga pengar som egentligen var avsedda för Yle.

Vem som är duktig och vem som borde försvinna kan man ju fråga sig.

Fullgjordes uppdraget?

Jag frågar mig också om arbetsgruppen faktiskt fullgjorde sitt uppdrag?

Då kommunikationsminister Anne Berner tillsatte arbetsgruppen i augusti gav hon den i uppdrag att kartlägga mediebranschen och de mest centrala bestämmelserna som reglerar den. Därtill innehöll uppdraget en skrivning om hur utländska medier påverkar utvecklingen och vilken roll beskattningen spelar. Sist men inte minst skulle arbetsgruppen beskriva på vilket sätt public service påverkar utvecklingen på mediemarknaden.

Det rapporten egentligen innehåller är 17 förslag till avreglering och direkt eller indirekt subventionering av den kommersiella mediebranschen. Fem av förslagen innebär en urholkning av Yles ställning som oberoende public service-institution.

Enligt normal praxis betyder kartläggning att man beskriver hur saker ligger till och vilka orsakssamband som kan tänkas förklara situationen. Om man dessutom vill göra anspråk på att ge lösningar bör man argumentera för varför ett visst förslag kan väntas lösa ett visst problem.

Argumentation av det här slaget lyser med sin frånvaro i rapporten.

Det är knappast så att rapportens dåliga argumentation huvudsakligen beror på att Vanjoki inte är riktig professor, alltså en professor som  meriterat sig genom forskning. Han jobbade förut på Nokia och innehar numera titeln ”professor of practice” på tekniska högskolan i Villmanstrand.

Men det kan ju tänkas att Vanjoki som ”praktikprofessor” insett att syftet inte var att hitta sanningen. I stället var det outtalade syftet att legitimera de kommersiella mediebolagens krav på privilegier.

Vanjokis arbetsgrupp är en del av det maskineri som förverkligar regeringen Sipiläs regeringsprogram. Det är inte första gången detta har betytt dålig beredning som struntar i fakta.

Standard

Statsministerns tal: Jag är en hygglig prick

Finlands statsminsiter Juha Sipilä talade till sitt folk i går kväll (on 16 september 2015). Chefredaktörer, professorer och fackföreningspampar har skyndat sig att påpeka att Sipilä egentligen inte sade något nytt.

Det är sant att Sipilä i sakt inte sade något nytt. Däremot är det inte sant att hans tal var innantomt eller förutsägbart.

Sipiläs tal var retoriskt skickligt och pragmatiskt väl avvägt. Det var inte specialisten, ingenjören eller den kallhamrade politikern som talade till 1,7 tittare en regntung onsdagskväll i september. Det var den litet tafatte men bekymrade och etiskt uppriktiga före detta egenföretagaren som talade till oss andra vardagsförnuftiga medborgare.

Poängen i Sipiläs tal var att visa att han själv är en hygglig prick. Inte påstå utan uttryckligen att visa.

Han ömmar för de svaga i samhället. Han vädjar för de hemlösa asylsökande utlänningarna. Han genomlider sömnlösa nätter då han våndas över de beslut som andras envishet tvingar hon att fatta.

Sipilä framtår inte som en oantastlig Kekkonen som tror sig leva i all evighet. Sipilä låter inte som en högdragen Holkeri som väljer att dricka kaffe i fred. Han är inte en vän av provokativ munhuggning som Lipponen. Han gör inte slut med sina flickvänner per sms som Vanhanen. Han är ingen cyklande smilfink som Stubb.

Sipilä bryr sig. Han känner. Han vädjar. Han våndas. Han förstår oss och försöker förklara varför de onda stora pojkarna tvingat honom till de beslut han nu fattat.

Sipilä har en god spökskrivare. Talet använde sig av det klassiska retoriska tricket att framställa talaren som den etiskt klanderfria och per implikation de andra som etiskt suspekta. Vilken effekten blir får vi återkomma till.

Standard